3 år senare
3 år har gått och jag är så nöjd med mitt liv i dag.
Kommer alltid sakna tiden med mina barn men jag har accepterat hur det är och jag kan inte ändra på det så det är inte lönt att gräva ner sig.
Jag är på något sätt enormt tacksam för att det blev som det blev.
Vet att det låter konstigt för jag har varit så långt nere.
Men du kan aldrig nå toppen om du inte varit på botten!
Jag har fått en väldig självinsikt för första gången i mitt liv och granskat mig själv, vuxit enormt som person.
Jag har haft dagar som jag bara gråtit när jag granskat mig för det var jobbigt att gå så djupt, men skönt för jag har förändrat så mycket hos mig själv som jag inte var nöjd med.
Ändrat syn på livet och är mer tacksam för saker i dag.
Har aldrig varit så stark i hela mitt liv som jag är nu.
Nån av mina sista hinder jag ska över är att värdera mig själv högre och inse att jag duger som jag är.
Väldigt vanligt när man blir lämnad att man inte tror man duger , så det får man jobba hårt med.
Jag blev lämnad i min mammaledighet, vilket gjorde det otroligt jobbigt.
När man nyligen fått barn så går man redan med tankar där man oroar sig om han tycker jag är ful, om granntjejen är snyggare eller om han är otrogen med kvinnan i kassan på Ica.
Jag kände mig ful, tjock, hängig hud på magen som kändes jobbigt och jag kände inte igen mitt beteende och humör.
Jag hade svårt att kontrollera mitt humör och var ofta bitter och irriterad för jag var trött och orolig för mitt företag när jag var hemma.
Haft eget företag som frisör i många år och man förlorar lätt kunder om du inte finns på plats.
Jag var jätteorolig om jag skulle kunna jobba vidare med mitt företag efter mammaledigheten , frisöryrket har funnits med i mitt liv sen åttonde klass så det är en stor del av mitt liv, min passion och det jag brinner för!
Alla dom tankarna , humörsvängningar och utmattning gjorde nog att jag inte alltid var en så trevlig och kärleksfull sambo..:)
I dag jobbar jag med min passion och även vidareutvecklat mig och frilansar som utbildare genom ett stort frisörföretag och jag älskar det!
Men självkänslan har tagit tid att jobba upp så det är först nu jag känner mig redo och stark att anta mig dom stora utmaningarna!
Jag vet vad jag kan och vad jag vill!
Jag saknar mina barn något fruktansvärt när dom inte är hos mig, och visst är det tufft med 2 barn ensam.
Tuffa åldrar 4 och 6, men jag kämpar på.
Jag känner att det är extra viktigt att dom har min fulla fokus hos mig nu för fom har fått ett syskon hos sin pappa och bebis kräver tid!
Jag har förklarat detta för barnen så dom inte känner sig utanför hemma hos pappa, jag har oxå förklarat att deras pappa älskar dom över allt annat men syskonet kräver lite tid nu i början..
Jag har även hinder som att våga bygga upp förtroende igen för någon, våga lita på någon igen och öppna mig och bli sårbar.
Jag vet inte om jag vågar, känner inte att jag är redo.
Jag har levt ensam i 3år, jag har behövt att läka och hitta mig själv.
Jag hade enormt svårt att va själv för det kändes onaturligt att bli mamma och sen kastas tillbax till ett liv jag hade innan barn varannan vecka.
Jag hade oxå det tufft för jag kände att jag behövde nån.
Men jag vände det i och såg det som en utmaning!
Så länge jag kände så, så va jag inte redo!
Jag SKA känna mig bekväm i min roll att vara ensam.
Där är jag nu och nu återstår bara att se vad framtiden har att erbjuda.
Men jag är rädd...
Kommentarer
Postat av: Fyrtiotaggare :)
Separationer är så fruktansvärt hårda, inte bara för barnen. Hur hårda inser man inte förrän år efteråt, även om man är på botten när det pågår. Så fint skrivet av dig <3
Trackback
