Kenzobebis ( En lycklig tvåbarnsmamma )

Detta är min blogg där jag delar med mig mycket av mitt liv, mina tankar och hur jag hanterar och har hanterat en separation med barn. Jag har valt att vara öppen med det för när min värld rasade så sökte jag all hjälp jag kunde för att ta mig vidare, så förhoppningsvis så hoppas jag kunna hjälpa och inspirera någon inte minst för deras barns skull. Blivit mycket fokus på det ämnet sista tiden men tanken är att det även ska trilla in tips om inredning,konst ,barnsaker , mode och hår .

OCH VINNAREN ÄR..............................

Dragningen är klar, och Anton fick dra en lapp där jag hade skrivit första bokstaven på barnet i lottningen..

Och vinnaren är......................................................................

....................................

................

............................................

.......................

WIGGO!!!  ( Linda Jadeland)

HURRAAAAAAAAAAAAAAAA!!!!!

Linda, du gör precis som det står på Bettinas hesida när man beställer en tavla, men du skriver sen att du vunnit en på min blogg och skriv min blogg adress!!

GRATTIS!!!!!

PUSS PUSS!!!!

Kenzobebisen..

Många har frågat varför bloggen heter Kenzobebis..

Svaret kommer här...

19 februari 2003 föddes världens finaste Bullterrier och han fick namnet Bowler hat´s Mountain Eagle från sin kennel Bowlers hat.

Jag hade i ett tidigare förhållande haft en bullterrier som hette Spike, från början när mitt ex sa att han kunde tänka sig en hund, men bara en bullterrier så frågade jag om an va frisk..

jag älskar ju alla djur men tyckte bara den såg konstig ut och undrade varför vi inte kunde ta en vanlig hund, men han var bestämd och ville bara ha en "bulle" och den skulle heta Spike..

Jag ville ha hund så vi köpte en "bulle" som fick namnet Spike, han var jättesöt, svart och vit..

Jag fastnade så för rasen och bara älskade deras personlighet, och när förhållandet inte längre höll så insåg vi båda att Spike hade det bäst hos mitt ex, för jag hade absolut inte tid..

men jag sa den dagen att -en vacker dag så ska jag ha min egen "bulle"..

Den dagen kom 2003 och jag började leta på nätet och ringde runt.

Jag ville ha en "röd" Bullterrier (ljusbrun), men det insåg jag snabbt att det var jättesvårt om jag inte kunde tänka mig att vänta något år, men det ville jag ju inte, jag hade ju bestämt mig nu!!

Jag hittade en kennel i Katrinehamn , men valparna va inte födda ännu, men om hon skulle "paxa" någon till mig så ville hon träffa mig så snart som möjligt, där fanns 4 personer i kö före mig så det var ju lite bråttom om jag skulle bli nr 5.

Jag och min pappa körde upp äver en dag och träffade den trevliga kennelägarinnan..

Vi fick träffa dom underbara "bullarna" en efter en,jag blev kör i en vit dam som ville "hålla handen" hela tiden, hahahhah, hon höll min hand i sn mun , typ hela besöken..Supergo!

Jag blev godkänd, och vi körde hela långa vägen hem igen..

söta pappa, som alltid ställer upp för mig , körde gladeligen med mig hela den resan...I love u!

Förväntansfulla dagar återstod, jag väntade på ett samtal att min valp hade kommit...

Fick ett par veckor senare ett tråkigt besked att 4 valpar hade fötts och 2 var döfödda, tyvärr...

Hoppet brast över den sorgliga händelsen, jag var nära att ge upp tanken på att någongång få min egen "bulle", det var ju jättesvårt att hitta en valp...

Några dagar senare så surfade jag runt på olika sidor, och hittade en sida där det stod att det fanns valpar, jag ringde ju DIREKT och dom hade fått 8 valpar och där fanns 4 kvar...

Min underbara pappa, åkte med mig till Fotskäl som låg strax innan Göteborg..

Vilka underbara små valpar som vi träffade där..

Fastnade direkt för lilla Bowler hat´s Mountain Eagle för han hade ett motiv på ryggen som liknade en örn, därav namnet han fått...

Här är dom 4 veckor..

Så 4veckor senare åkte vi och hämtade hem min "bebis"..

Jag var sååååååå lycklig!!

Jag hade äntligen fått min egen "bulle"

Han var bara så bedårande!

Han följde med mig överallt, jag hade honom även med mig på salongen där jag jobbade...

Alla bara älskade honom...

Han satt ofta i min Mitsubishi colt, i bakrutan och var sååå söt!

Jag hade alltid hans lilla ryggsäck men  mig vart vi än gick, i den låg hans "snuttefilt" lite leksaker och godis förstås...hihihihi

Blev ofta retad för det, men "vem brydde sig"?..hahahaha

Jag döpte honom till Kenzo, och det blev många smeknamn på det, och ett av dom var Kenzobebis...

Jag hittade alltid på sånger om honom, och till honom..

Han var ju mitt allt..

Jag levde då i ett förhållande som senare sprack, och tack vare kenzo så klarade jag sperationen rätt bra, har svårt att tro att jag hade klarat det utan honom....faktiskt...

När Kenzo var lite över året så blev han lite tuff emot andra hundar och behövde sättas på plats, då började jag gå hundskola i Veberöd hos Jeppe Stridh , som är underbar och världens bästa!!

Hård men bra!

Vi klarade det rätt bra där, men hemma hade jag svårt att få styr på det..

Kenzo började dessutom komma upp i kg nu, han vägde ca. 30kg då.

Jag besluta mig för att kastrera honom, och hoppas på att det skulle hjälpa..

Han var en busig "bulldozer" brukade vi skoja om, jag bodde då i Caroli huset där det finns låååååånga korridorer, om folk kom på besök, fick man säga till dom att stå in till väggen, sen släppte jag Kenzo , som sprang i 190 och hoppade upp i luften och snurrade samtidigt, så man fick "däng" av först rumpan och sen det stooora huvudet..

Jag vet att det låter konstigt, men detta var en mycket speciell hund, och rasen är underbart rolig och speciell...

Kastreringen blev av och Kenzo blev ycket lugnare och haronisk men tyvärr inte mindre aggresiv emot hundar, senare gick det över till alla hundar vi mötte..

Jag tog i kontakt med alla hundkunniga jag fick tag på, jag ville ju bara ha hjälp.

2005 adopterade Olof Kenzo och vi blev 3 i vår familj, och vi flyttade in  till Olof på G:a Väster...

Ett litet kliv från Caroli husets "fort knox" hahhaha

Jag tog hem en hundpsykolog som konstaterade att Kenzo var osäker och ville visa sig aggresiv i ett försvar och att han inte visste sin plats utan vi skulle mental träna onom, osv..

Jag gick oxå en kurs till för Jeppe, men mycket hängde på mig för jag var inte tuff nog...

Vi försökte undvika andra hundar så mycket vi kunde istället och det funkade rätt bra..

Trist men bra...

Han var ju hon oss i alla fall..

Han var ju mitt allt!!

Märkväl att Kenzo var underbar mot människor och var vädigt känslig om man höjde rösten till honom, men när han blev arg så blockade han och ett par sekunder efter så "landade" han igen och blev "vanliga Kenzo" igen..

konstigt...

Jag fick även hjälp att en komois som har en "bulle" oxå, vi träffade hans uppfödare som testade Kenzo lite på sin gård och om fram till att det skulle gå att träna bort och han var "frisk" , det var ju skönt att höra ..men kunde vi få bukt på det nångång?

eller skulle vi alltid behöva ha det så här?

2007 flyttade vi till Jylland DK , och bodd ei hus, och vi hade inhägnat och det funkade jättebra...

Slapp ju träffa massa andar hundar....och vi fick ha vår Kenzo hos oss....

2007 kom ju vår Anton till världen, och vi fasade lite för hur Kenzo skulle reagera, men Olof tog hem filtar från sjukhuset som Anton legat på och la dom i Kenzos säng så han fick känna doften av vår nya bebis..

Och det gick jättebra, han försökte göra sig liten och pussade  Anton ofta, satt ofta och bara höll koll på Anton när han låg på golvet elller vaktade vagnen om Anton sov i den ute i trädgården, absolut inte aggresivt men sött..

Ni måste förstå att Kenzo var 2 olika hundar , en aggressiv emot andar hundar och en normal hemma..

Men 1 år efter vi flyttat in så hade väl Kenzo gått och retat sig på grannens hund länge och bestämde sig för att bråka lite , han slet sig igenom stängslet och "rök" ihop men den stackars gamla tiken, och vi drog och slet i bakbenen för att få bort honom..

Tillslut fick vi loss honom, men sen tog det ca. 5 min innan han "landade" och insåg att det var vi som höll honom, han var så arg och bara högg överallt..

Nu vägde han 34kg, och i argt tillstånd kändes det som 54kg, och mycket muskler..

Den andra hunden fick bara en liten skråma i nackan , 4 stygn men SÅ FICK HAN GIVETVIS INTE GÖRA, oproviserat dessutom!

Vi tog in honom i huset och då  satte han sig i vårt sovrum och hängde med huvudet i 40min..

Jag ringde Jeppe och min uppfödare, fick då svaret att - du se ju att han inte mår bra av detta, han får rejäl ångest för han inte kan kontrollera sin ilska..

Vi förstod ju då vad vi var tvungna att fatta för beslut..

jag ville inte att han skulle hamna hos någon som gjorde han illa, eftersom han inte riktigt kunde kontrollera sig..

Jag grät jättemycket och kunde inte riktigt tänka den dan...

Nån dag senare ringde jag och bokade en tid hos vetrinären , när där vi bodde..

Fruktansvärt beslut, men vi visste att det var rätt.

Jag visste oxå att det var nu vi var tvungna till det, väntade vi så blev det svårare och då fanns ju hela tiden risken att det skulle hända något igen, och kanske mycket värre..

Nu hade vi ju Anton oxå att tänka på..

Tänk om Anton kommer emellan Kenzo och en annan hund nångång..

Usch, det kunde vi ju aldrig riskera...

Jag ar nog ALDRIG i hela mitt liv gråtit så mycket....

Jag låg hos honom i våra sängar hela dan innan vi skulle åka..

Han förstod nog att något var på gång, han verkade deppig och ledsen...

Det var nästan helt tyst i bilen "dit" bortsett från snyftandet och tork av tårarna på både mig och Olof..

Tunga steg in på kliniken, vi tog en kisserunda först, hans sista...:-(...

Fruktansvärt!!

Han fick sömnmedel först och fick somna i mitt knä, sen lyfte vi upp honom på britsen där han fick den "där sprutan"

Allt gick väldigt fint till, men det var hemskt samtidigt...

Min bebis, vår bebis var borta...

Jag gråter nu när jag tänker på det..

2008 togs Kenzobebis bort från oss, min fina Kenzo, vår fina Kenzo.....

Jag saknar honom sååå himla mycket, bara få pussas en gång till, bara få röra honom igen...

Än idag gråter jag ofta när jag tänker påhonom, och det är nästan vaje dag..

Vi har bilder på honom i vårt sovrum, där även urnan står..

Vi ville begrava hon om på en plats som han älskade att vara, det var ju i trädgårde i vårt hus i DK, där var han fri och sprang hela dagarna, lycklig..

Men vi visste att vi inte skulle bo kvar där så länge , och jag vill göra en plats för honom , som vi kan gå till..

Därför beslöt vi oss för att ha urnan hemma, tills vi flyttar till hus, där vi kan sätta en fin sten och göra en fin plats till honom..

Lite udda tycker säkert vissa, men för oss är det inget konstigt..

Vi älskade Kenzo, älskar Kenzo , och urnan är nära oss nu och kommer allltid vara även när han begravs....

Jag hittade på nätet min gamla "hemsida" jag gjorde till Kenzo när han var valp..

Där står lite om honom då, det är ju 2004 så den är lite gammal, men kul att den finns kvar i minne...

Jag hade nästan glömt det..

Där är oxå lite gamla bilder, och fakta om rasen..

Dels för att stärka lite fakta för att få bort alla fördomar och fel ang att den likanar en Pittbull, och att dom är samma, och ser likadana ut!

Där se ni att det är inte sant och att dom ser väldigt olika ut..

http://medlem.spray.se/kenzobebis/index.html

Nu har jag lite kramp och får fortsätta med sysslorna hemma, tyvärr har jag inte hunnit skriva så mycket om Kenzos speciella personlighet som vi älskade/älskar, men jag hoppas ni fått en fin bild av honom trots hans negativa sida...

Jag kommer att skriva fler inlägg i framtiden om vår Kenzobebis, för han var verligen speciell, och världens finaste bullterrier!! Utan tvekan och vi saknar honom så himla mycket!

Han och jag gick igenom så mycket och jag hade aldrig klarat mig genom vissa saker utan honom!!

Tack för dm 5 1/2 som jag fick äran att dela med dig, även om den var tuff ibland..

Jag önskade över allt annat att du skulle sluta med ditt trams och fått vara hos oss fortfarande!!

Önskar inget mer....

Tyvärr så blev det inte så, men vi gav inte upp så lätt, vi kämpade med sååå mycket innan vi tyvärr fick släppa dig till "gräsängarna"..

Jag vet att du har det bra nu och springer och leker...

Den enda hunden under alla år som du kunde leka med och va snäll emot och till och med la dig för var mina föräldrars Schäfer tik Ronja

Och hon lämnade oss i år, så nu får ni träffas igen och leka "där uppe"..

Även om hon ibland va trött på dig, men jag tror hon älskade dig ändå..hihihi

Jag älskar dig Kenzo, och ta hand om varann ni 2 nu....

Här kommer lite bilder nedan..

Anton i magen...

Vm...

Så här va inget konstigt att du satt.. hahhahahha

Vi hade så skoj med dig!!

Världens finaste!!

Samma dag vi skulle åka!!....=(

Vi saknar dig något fruktansvärt älskade Kenzobebis!!

Nu vet ni varför Kenzobebis namnet är namnet på bloggen....

Hej!

Tävlingen är i full gång!!

Måndag Måndag...