Kenzobebis ( En lycklig tvåbarnsmamma )

Förlossningen!!
Och 3 generationer på samma dag!!
 
(Du var beräknad 16 oktober, och det är min, och min mammas födelsedag
Helt otroligt att du kom samma dag som beräknat, så vi blir 3 på samma dag!!!)
 
 

Och 15 Oktober vaknade jag 05.00 med smärtor i magen, visste inte riktigt vad det var??..
Kunde det va värkar??!!
Jag väckte Olof, han var på helspänn , och började ta tiden.
Men det var 30 min emellan, och det varierade till en timme emellan.
Så om det nu var värkar, som vi gissade så var det inte dags och åka ännu.
Jag ringde min mamma, och hon sa att det förmodligen var värkar, men att jag fick knipa igen, du fick ju inte komma förrän i morgon!..hahahahaha

För i morgon var det ju min 30 års dag och min mammas födelsedag….

Värkarna kom och gick under hela dagen, och jag kände nervositeten stiga.
Vid halv sex på kvällen åkte vi och handlade pizza, jag satt kvar i bilen, för nu kom värkarna lite tätare…
Vi köpte även med oss Coka Cola och ett stort choklad till mig, för det hade dom berättat på sjukhuset att det inte fanns någon kiosk där..

Vi åkte hem och åt i lugn och ro, men så fort värkarna kom så satt ”pappa” med klockan i högsta hugg och tog tiden.
Nu var det 10 minuter emellan, och det skulle vara 5-7 minuter emellan, och värken skulle hålla i ungefär 1 minut. Och det skulle ha pågått i ca. 1 timme innan vi skulle köra, sa dom.
Klockan 20.30 gick slem proppen, och jag blev stirrig, och skrek till Olle,- ska vi köra nu!!
Men vi ringde dit igen, och dom sa att det ibland kan gå 2 dagar fast proppen gått..
Så vi la oss framför tv´n och började se Starsky and Huch som började klockan 21.00.
21.30 började värkarna komma tätare, nu var det 7 minuter emellan, och det gjorde jätteont…
22.00 bestämde vi oss för att köra, jag tog väskan och gav Kenzo en stor kram , han va så orolig, han märkte säkert av att jag hade ont.

Kenzo är vår hund, en engelsk bullterrier.. (som vi hade då 2007)

Det var hemskt att lämna honom själv, men vi hade inget val.
Jag ringde min mamma ifrån bilen och berättade att nu var det dags!!

Och jag skickade nog 25 sms till vännerna om att nu var det på G!!

Vi kom in 22.30 och jag hade jätteont, vi kom in i ett rum, och jag bad om att få bada, hade hört att det skulle vara skönt för smärtan, så vi bytte rum till ett med badkar.
Sköterskan frågade om jag ville föda i vattnet om det var så att det satte igång där, jag sa att det spelade ingen roll.
Hon undersökte mig först, och det visade sig att jag var öppen 8-9cm.
Så vi tänkte att detta kommer att gå snabbt.
Jag skojade , att det ABSOLUT inte fick ske innan 00.00.
 
Du var ju beräknad på min och min mammas födelsedag, 16 oktober!!, Däför va jag nervös att du skulle titta ut innan 00.00…
Helt otroligt att du var beräknad på samma dag som min och din mormor´s födelsedag, och att du kom den dagen också!! Vad är oddsen??
 
 
Jag satte mig i karet, och fick en påse med varmt vatten i ryggen, det va jätteskönt.
Det gjorde inte lika ont i vattnet..
 
 En timme senare fick jag gå upp för att bli undersökt igen, då hade hade jag gått tillbaks till 4cm, vilket händer men det e inte jättevanligt..
Då tog hon hål på vattnet, det var lite grönt i, vilket betydde att du bajsat i vattnet.

Det var vanligt om bebisen var stressad, och det var du säkert efter några timmars värkar.
Jag fick värkstimulerande, för att försöka skynda på processen, men då fick jag enormt ont när värkarna kom..

Jag kände att jag ville ha epiudral, även om Olof inte varit positiv till det, även hans föräldrar och mina hade varit negativ till det, men jag kände att jag var tvungen att ta nått , för jag klarade inte av det annars..
Förr hade många rädsla för det, det snackades om att om man stack in sprutan fel så kunde man bli förlamad för livet, tror att oddsen idag är lika stora som att dom skulle operera fel ben.
Jag ville ta nått för att lindra smärtan.
Struntar i alla som skryter om att dom fött utan någon bedövning, förstår bara inte varför man vill utsätta sig för mer smärta än nödvändigt..
Jag hade ju lustgas, men tyckte inte det hjälpte speciellt, jag blev bara illamående av det också!
 
Jag bad sköterskan att förklara om epiudral , hon förklarade att det var helt ofarligt, det va ingen fara varken för mig eller för bebisen!

Det vill jag ha då, sa jag!!.

Hon ringde efter narkosläkaren, som kom efter 10 minuter.
Han satte först en lokalbedövning i ryggen, sen epiudralen därefter, jag kände att det strålade ut i ryggen.
Efter ca. 15 minuter så började den verka, det var jätteskönt..
Mer än hälften av smärtan försvann,,,underbart!!
Vi såg också på monitorn att ”du” inte gillade värkstimulerande, ditt hjärtslag slog snabbare när värken kom, så vi tog bort det igen.
 
Jag tittade på klockan som var runt 00.40, det enda jag kunde tänka på just då var att DU SKULLE KOMMA PÅ MIN FÖDELSEDAG!! OTROLIGT!!
Jag låg och flinade lite för mig själv,,tänk vilken födelsedagspresent, och för din mormor också!!
 
Klockan blev 03.00 och läkaren kom ner med 2 sköterskor för att undersöka mig, du låg alldeles för högt i bäckenet och kom inte ner riktigt…
Och det diskuterades att om du inte kom ner så skulle det bli kejsarsnitt.
Jag blev väldigt besviken först, för även om jag skojade lite när jag kom in på förlossningen att jag önskade att det var kejsarsnitt, för jag var så rädd att föda normalt för smärtan, så var jag ju inställd på det nu, att göra det på ”riktigt”!
Men vi skulle avvakta några timmar till.
Klockan 06.00 låg Olle och slumrade lite på stolen bredvid, och jag klarade nästan inte hålla mina ögon öppna, min tanke då var at även om du kommer ner i bäcknet så hur ska jag orka krysta?..
Jag hade då värkar var andra minut, kändes inte så kraftigt men jag såg på monitorn när en värk kom.
Jag följde ditt hjärtslag på monitorn hela tiden, du såg ut att ha det bra där inne..
Jag ringde min mamma när jag låg där, och frågade vad hon tyckte..
Ska jag säga till att jag vill ha ett kejsarsnitt eftersom jag var helt utmattad, eller skulle vi kämpa några timmar till.
Det är nog inte många som ringer från förlossningsbritsen och rådfrågar sin mamma,,hahahahha.
Hon svarade att jag fick själv känna vad jag orkade…!
 
Klockan blev 06.45 och jag hade då öppnat mig till 6cm men du låg fortfarande för högt!
Då kom läkaren ner igen, vi kom fram till att avvakta en timme till, om inget förändrats till dess så skulle det bli kejsarsnitt.
Vi väntade till 07.45, men det var ingen skillnad, så klockan 08.00 rullades jag upp på operation.
Jag var jätte rädd och nervös, även lite ledsen för jag ville ju göra det på ”riktigt”, men vi hade inget val, du skulle ju ut!
Jag skakade jättemycket, fick inte det och sluta.
Det var väl nerverna och tröttheten som satte igång!
Dom hade förberett mig på att efter du var ute, så skulle dom gå iväg med dig och värma dig, för det var kallt i operationssalen, och Pappa fick följa med.
Jag frågade om det gick och ta foto när Pappa klippte navelsträngen , men tyvärr så skulle allt vara sterilt när det  är kejsarsnitt så Pappa fick inte klippa den.
Jag kände mig jätteledsen över det, för det har man i alla tider alltid pratat om , när pappan klippte navelsträngen, men vi hade inget val!
 
Dom sa också att det kunde kännas lite obehagligt, men jag skulle inte känna någon smärta.
Dom hade gett mig mer lokalbedövning.
Men att det vid något tillfälle kunde kännas väldigt våldsamt, så jag var tvungen att säga till om jag mådde dåligt.
Var lite rädd för att det skulle söka mig när dom började, kunde ju tänka mig hur det såg ut där bakom duken.
Men Olof stöttade mig hela tiden och pratade om semester och allt möjligt för att få mig på andra tankar!
Det hjälpte mycket, och att han aldrig släppte blicken från mig.
Det var lite obehagligt emellanåt, och när dom slet o drog, så höll jag nästan andan…
Men efter en liten stund, kände jag att dom tog ut dig och jag hörde ditt skrik efter ett par sekunder!!!
Jag kände tårarna, och jag tittade på Pappa Olof, och jag såg att han var alldeles glansig i ögonen han med!.
Sköterskan höll dig insvept i en handduk, och tog bort den ifrån ditt ansikte så jag fick se dig en kort stund.
Du var så vacker!!!
Tårarna föll ner på mina kinder, när dom gick iväg med dig.
Det kändes jobbigt att ni bara försvann, även om jag var förberedd på det.
Jag väntade på att dom skulle komma tillbaka med dig som dom sagt tidigare.
Men ni kom aldrig!!
Istället kom en sköterska in och sa något om att du hade vätska i lungorna, och något om din hals, och att dom hade gått iväg med dig till barnintensiven och lagt dig i kuvös!!
Allt bara svartna för mig då, var det fel på dig??
Kände att tårarna bara forsa ner!!
Vad var det som hade hänt med dig?, vad menade hon?, Jag förstod inte riktigt vad hon menade!!

Har alltid haft det svårt med det danska språket, och jag var så ledsen ör jag inte förstod vad hon menade…..Det var extremt jobbiga minuterar, som kändes som timmar!
Efter en liten stund sa en av sköterskorna att Olof stod utanför och pratade med läkaren och smilade, så jag behövde nog inte vara så orolig, det såg ut som att det inte var så farligt eftersom Olof log…
Men jag ville ju veta exakt vad som hände…
 
 
 
 
Det kändes tryggt ändå på något sätt att din pappa var med dig hela tiden!!
Men det kändes tomt, jag ville ju också följa med.
Men det var ju omöjligt, dom höll på att sy ihop mig och jag hade ingen känsel i mina ben!
När dom var klara så lyfte dom över mig på en annan brits och rullade iväg mig till ett rum, där jag fick vila tills känseln började komma tillbaka.
 
Jag låg där och bara väntade..
Efter ca. en halvtimme kom Olof, och förklarade att det inte var så farligt, du hade svalt lite av fostervattnet, med grönt slem i(avföring), och dom ville hålla dig för observation, men det verkade vara ok!
Olof hade filmat dig så jag fick se, gud va fin du va!!
Fick också se en bild om sköterskan hade tagit direkt när du kom ut.
Du var 55cm lång och vägde 3625g.
Jag ringde till din Mormor och berättade hur det låg till, hon trodde jag hade hört fel på längden, det var ju långt!!
Men jag hade inte hört fel, du var en lång ståtlig kille!
 
Efter ca 2 timmar blev jag upprullad i sängen till dig.
Vi kom in i ett litet rum med massor av kuvöser, där låg bebisar som var jätte små, och sen låg du där.
Du var störst…
Det var lite jobbigt och se dig ligga där i en kuvös med slang i näsan och sladdar på kroppen ..
Men det var underbart och få studera dig, och hålla dig för första gången…
Dina små fingrar, dina små tår, små benen och ditt fina ansikte!!
Du var helt perfekt!!!
Jag fick prova amma dig, det kändes lite kostigt men det gick jättebra.
Otroligt att du visste hur du skulle göra..
Vi satt hos dig i över en timme, dom förklarade att vi kunde komma tillbaka senare men att du förmodligen skulle stanna där över natten.
Det ville inte vi, vi ville ha dig hos oss.
Men viktigast var ju självklart att du var ok först!
 
Vi rullades ner på vårt rum på Y2 som det hette, där ligger man om barnen behövde observation.
Det var ett fint litet rum med tv och säng även till Olof.
Det va skönt att vi hade ett eget rum.
Vi åt lite och jag fick prova resa mig upp och gå, det gick bra.
Så vid 16.00 rullade Olof mig i rullstol upp till dig igen.
Vi satt och kramade dig länge, sen kom en barnläkare och skulle undersöka dig.
Hon tyckte det såg bra ut och att du kunde få följa med oss istället för att ligga där uppe!
Vi blev så glada!!
Jag svepte in dig i ett litet täcke, och vi tog oss tillbaka till vårt rum.
*************Det var så underbart, du var vårt lilla mirakel**************
Fick mycket hjälp av sköterskorna på avdelningen med att amma och hur allt skulle fungera.
Dom var jätte rara!
Ryktet om dom 3 generationerna hade spridit sig på Sjukhuset så det var många som gratulerade….
Det var ju faktiskt nästan overkligt!!
Jag var lite nervös inför natten, men det gick fint..
Du ville inte ligga själv , så jag lyfte upp dig hos mig.
Vi blev väckta var tredje timme för att vi skulle amma dig, jag hade inte fått så mycket mjölk än så dom försökte ge dig ersättning, men det ville du inte ha…
Så du fick bara min mjölk, och du verkade vara nöjd med det..
 
 
Det kändes fantastiskt att få visa upp dig!!
Dom åkte hem igen på eftermiddagen, för dom skulle jobba dagen efter..
Sköterskorna kom in och tog blodprover på dig idag, och dom visade att du ev. hade en infektion i lungorna, så vi skulle avvakta under dagen.
Om det var att du hade en infektion så skulle du få antibiotika och ligga på barnavdelningen igen.
Vi var oroliga för det, men proverna som togs på kvällen sen, visade att det inte var någon fara.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
Kändes tomt att bli av med magen, det var bara en liten bula kvar.
Saknade den stora magen redan….
Och det hade inte ens gått en vecka……=)
 
Kan titta på andra som är gravida med en tår i ögat, det har varit en fantastisk resa att komma hit där vi är nu, men jag kan sakna all spänning för varje dag med magen, och man visste inget vad man skulle förvänta sig.
Dom känslorna med den första blir säkert annorlunda med barn 2, om det blir fler.
För då vet man lite mer vad som ska ske och vad man ska förvänta sig..
Det blir säkert speciellt på sitt sätt, men spänningen kommer nog inte vara lika stark som första gången man blev gravid, så jag kan ofta sakna den tiden och den dagen när vi åkte in och det var dags…..

Så mycket känslor, båda av glädje men även av rädsla, för man visste ju ingenting…
 
Men vi är så glada för dig, Anton!!
Kan det bli bättre än så här?
Kan man bli lyckligare i livet än så här?
Jag har en fantastisk man och son!
Underbara föräldrar och syskon som alltid ställer upp.
Även mina svärföräldrar står mig varmt om hjärtat…
Kan det verkligen bli bättre än så här?

Det gjorde ju ont, men det var inte så farligt nu i efterhand, att få kejsarsnitt var också helt ok, har inte haft speciellt ont av det merän dom första dagarna och då fick man ju smärtstillande.

Var lite besviken, för det kändes först att man hade blivit ”snuvad” på en riktig förlossning men när jag såg dom andra mödrarna på avdelningen som fött normalt hur svårt dom hade att gå och sitta så var jag rätt nöjd ändå…

Vi får prova normal födsel nästa gång om det går då….

Känns bara märkligt att säga att man har fött barn, när man har öppnat och ”plockat” ut dig, men jag har ju fött ett barn!!

Och jag är rätt så glad över att jag fick vara med på allt förarbete, och fick känna på hur det var och hur värkarna kändes…