Seperera med barn!
Vi seperarade för ett år sen nu men jag flyttade inte ut förrän 1 september..
Det var känslomässigt tufft för mig att bo kvar men för barnens skull som är 2 och 4 år , va det nog det bästa ändå..
Dom bodde kvar i sin trygga miljö, medans allt runt omkring förändrades..
Mamma och Pappa sov inte ihop längre, åt inte middagar i hop och inte heller gjorde saker tillsammans som en familj längre..
Tyra var bara 1 år och Anton 3 år när seperationen kom upp..
Paniken att va utan mina barn och inte få leva ihop som en familj var fruktansvärd..
Hela min bild av "familj" rasade helt utan förvarning och bara tanken av att "förlora" halva mina barns uppväxt åt upp mig innombords.
Att det oxå skulle komma in en ny person i deras liv som skulle "ta min roll" gjorde att jag inte fick luft..
För det visade sig att det fanns någon annan i hans liv..
I dag vet jag att det aldrig kan finnas någon som kan ta min roll...
Men då var man mitt uppe i allt, och jag kände att mitt liv bara rasade under fötterna på mig..
Vi började gå på samarbetssamtal genom familjerätten vilket har varit en stor hjälp för oss..
Där kunde vi verkligen fokusera på vad som är bäst för våra barn i en sån här situation..
När jag flyttade ut så vände allt för mig, för jag insåg ju att även om vi seperarade i Feb 2011 så kopplade inte min hjärna förrän jag flyttade ut och fick min egen lägenhet..
Så med andra ord för att ni ska förstå , så kändes det som om jag levde med en man som var otrogen och jag fick inte säga någonting om det..
Exakt den känslan var det i nästan 7 månader...
Min hjälp att fungera var att prata och prata och prata om det, då insåg man att man inte var ensam, hade enormt stöd från min familj och mina vänner..
Ha aldrig i mitt liv behövt att ta hjälp av mina vänner, för jag klarar ju allt själv..( har jag trott)
Men styrka i dag är att våga be om hjälp, det har jag lärt mig..
Jag läste på jätte mycket om hur man ska kunna göra det bästa för barnen, och vad man ska undvika för att dom inte ska hamna mer i kläm än nödvändigt..
Fick rekommendationer om en bok som heter "Skiljas men inte från barnen" som va till stor hjälp..
DEN KAN JAG VERKLIGEN REKOMENDERA! Till er som sitter i samma båt..
Brytpunkten till att jag fick ta tag i hela "barnsituationen" och inte gå och va ledsen över mina sår i hjärtat var när Dagispersonalen berättade att Anton ofta pratar om seperationen på dagis..
Han brukade säga att
-Min pappa vill inte bo med min mamma mer och min mamma är ledsen..
Det gjorde mig så ledsen att han gick och bar på dom tankarna, det var fruktansvärt!
Då insåg jag att det var något vi var tvungna att ändra på , det är bara förmycket för ett barn på 3 år att bära på..
Min oro för att han skulle känna sig utanför och "konstig" för att hans föräldrar inte kunde leva ihop, tog över och jag var tvungen att göra något!
Jag frågade honom en gång om han visste varför det var så att mamma och pappa inte bodde i hop mer, då svarade han
- jag för att pappa är arg på mamma!
Usch va hemskt!!
Jag pratade då med mitt ex och förklarade hur viktigt det var att vi gjorde något tillsammans , för att Anton och Tyra skulle se att vi är vänner och att vi tycker om varann ändå..
Om det så bara var en kvart på en lekplats..
Vi hade ju vara tvärt slutat med sånt i februari , självklart blev det en stor omställning för dom!
Han förstod och vi var överrens om att det var inte bra att barnen kände så..
Den dagen fick en stor vändning för mig och jag växte enormt som människa och förälder!
Så här kan vi inte ha det!
Det var dags för mig och släppa min bitterhet, hat och sorg..
Och lägga mina känslor som sårad föredetta i ett annat fack , och lägga min roll som förälder i främsta facket..
Det var dags nu!
För våra barn har inte valt att komma till världen och ska inte behöva lida mer än nödvändigt för att deras föräldrar inte kan leva ihop.
Både jag och pappan till barnen är bättre än så, vi kan lösa detta för barnen på bästa sätt..
Det var bara att bestämma sig..
Jag vill aldrig att mina barn någonsin ska tycka synd om mig eller behöva välja..
jag har alltid varit noga med att aldrig prata illa om deras pappa även när jag kände mig som mest sårad och ledsen..
Aldrig någonsin säga något illa om honom eller hans nya..
Jag vet nu att barnen tycker jättemycket om henne och det är det allra viktigaste..
det gjorde omnt att höra hennes namn från början för jag var ledsen, sårad och kände mig hotad..
Men jag känner inte så längre..
Ser mycket hellre att det finns en person till i deras liv som tycker om dom och att dom tycker om henne..
Jag är så glad att jag kan känna som jag gör..
Säger ofta till barnen ,nu ska ni hem till Pappa och ______, så kul ni ska ha det..
Bakar jag med barnen så lämnar vi med kakor till pappa, __ och varsin till barnen..
så jag räknar alltid med henne oxå..
Det mår barnen bäst av, dom ska ALDRIG behöva känna dåligt samvete jämtemot mig och dom tycker om henne..
det är dom alldeles för små för att behöva bära och tänka på!
Vill heller aldrig att nä skolavslutningar kommer, att mamma står i ena hörnet och pappa i andra..
Ska dom då behöva välja vem dom ska gå till först och sen oroa sig o tycka synd om den andra?!
ALDRIG I LIVET!
Det ska dom aldrig behöva!
Vi är vuxna människor som har tagit ett stort ansvar på oss och tagit barn till livet, så lägg alla egoistiska känslor åt sidan och va en förälder!
I början av seperationen så fick jag panik att vara ifrån mina barn 1 natt, folk sa till mig att du vänjer dig!
Aldrig ! tänkte jag då, jag hade ju nyligen blivit förälder och det är ju inte naturligt för en mamma och vara utan sina barn redan..
Men hur sjukt det än låter så vänjer man sig, för man är så illa tvungen..
Jag längtar sååååå varje gång det är min "hämtdag"
Vi började med 2 dagar i stöten, för att Tyra var så liten..
När jag flyttade så insåg vi att det blev lite rörigt för dom, och eftersom dom är syskon och har varann så fick vi rekomendationer att prova köra varannan vecka, men en natt hos vardera i varandras vecka, och det har faktiskt fungerat jättebra..
När jag lämnar dom på fredagen så är det inte så längt till Tisdagen så jag har dom över natten, sen utan dom till fredagen , sen är det min tur..
Det fungerar utmärkt just nu..
Jag blir så ledsen när man hör vissa hur dom fokuserar förmycket på att vara bittra och "ge igen" på sitt ex som lämnade, och att det är så viktigt för dom att vara arga sura och näst intill elaka för att dom är ledsna och har blivit svikna!
Men barnen då?, hur tror ni dom mår?
Lägg ner!
För mig är det inte viktigt längre!
Han vet att han sårade mig, det behöver jag inte älta om längre..
Blir ledsen över när jag hör föäldrar som inte pratat med varann på 25 år, där den som blivit lämnad inte vill va under samma tak, varför?
Vad vinner den på det?
Vill den ha den tillbax?, ingen saknar en surpuppa , så det kan man glömma!
Vill man inte ha den tillbax?, men släpp det då!
Barnen mår skit av de...
Väx upp säger jag bara, förlåt om det låter hårt men så är det!!
Hoppas verkligen att jag kan nå ut o få andra att tänka om, för era barn!!
Barnen är viktigast!!!
Är så stolt att jag och mitt ex kan ha en fantasisk relation nu gällande barnen, och dom mår bäst av det, det vet vi!
Och jag är starkare än någonsin!
Alla "byggstenarna" om hur mitt liv skulle se ut bara rasade, och man har sakta fått bygga upp nya stenar bit för bit, men det har jag gjort och kan faktiskt se att jag man kan bli lycklig i alla fall..
Även om inte allt blev som man trott så kan det bli jäkligt bra i alla fall!
Tänk på det!
