Separationer är aldrig lätt..
Separationer är aldrig lätt, inte minst för våra barn..
Vi försöker på bästa sätt göra allt rätt så barnen kan ha det så bra det bara går..
Men det är ounvikligt att dom hamnar i kläm..
Min oro är , bla hur vi formar dom som individer nu till skillnad om vi hade klarat "lappa" ihop det och levt som familj?
Anton som fyller 5år i oktober är ju tänkaren, Tyra är förliten för att förstå ännu.
Hon var ju bara 1 år när separationen blev ett faktum och 1 1/2 när jag flyttade ut..
Märker att Anton känner ett stort ansvar för mig, båda har ju sett mig jätteledsen och när jag var som mest nere tyvärr, men som sagt Tyra försod inte som Anton gjorde..
Det tecken som Tyra visade i Separationen var just , separationsångest..
Hon var ju inte van att vara utan mig 1 dag, och helt plötsligt sågs vi inte på ett par dagar, då det var "pappans" dagar..
Det var fruktansvärt...
Anton var ju inte heller van, men han hade ju varit utan mig när jag jobbade innan Tyra föddes och även dagistiden, men aldrig över natten..
Att inte få natta dom, se när dom sover och vakna med dom varje morgon, plågade mig något fruktansvärt som inte går att beskriva med ord..
Fortfarande kan det vara tufft, men hur sjukt det än låter för er som lever ihop som familj varje dag, så bllir et lättare..
Man har ju inget val....
Tillbaka till Anton, så har jag märkt att han tycker synd om mig och känner ett ansvar, mest för att jag är ensam..
trodde faktiskt han va för liten för att tänka så, men ...inte..
här kommer några tillfällen jag vill dela med mig när han visat sånna tecken..
En kväll var han jätteledsen och sa att han saknade pappa, det gjorde ont att se och höra men jag fick sköta det så proffsigt jag bara kunde, jag svarade då att
-Pappa kommer i morgon och hämtar er på dagis så du behöver inte vara ledsen..
Då svarade han att det var inte så han menade utan att han ville att pappa skulle bo hos oss...
Det högg som en kniv i hjärtat att han känner så...
Jag svarade då att det inte går för att pappa bor ju en bit bort och han bor med sin tjej ....., men att mamma och pappa tycker väldigt mycket om varann..
Jag tycker det är viktigt att dom vet att vi tycker om varandra, för bara tanken på att har föräldrar som inte tycker om varann borde göra en jätteförvirrad och känna sig kluven, är min tro?!
Då svarade i alla fall Anton
-Men mamma, varför är ingen kär i dig då.......
Jag fick verkligen hålla tårana tillbaks, kunde aldrig tro att min lilla kille som är 4 år skulle tänka så?..:-(..
Jag försökte prata bort det när jag inte kände att jag visste hur jag skulle svara.
Andra gången var när som skulle till sin Farmor och Farfar dagen efter på vår "bytesnatt", för att deras pappa var bortrest..
Då sa jag till barnen på måndagskvällen att
- I morgon ska ni till farmor och Farfar och sova där, det kommer ju bli jätteskoj.
Anton såg ledsen ut och svarade snabbt att han inte ville det..
Jag frågade Varför?, ni älskar ju att vara hos Farmor och Farfar..
Då svarade han
- jag vill inte det mamma, för jag tycker det är synd att du ska va själv...
Usch va hårt att höra..:-(
Jag svarade då ,
att Anton älskling! ,mamma är inte själv, jag ska ju leka med mina kompisar så tänk inte så..
Känns konstigt att han som inte är så gammal kan tänka så..:-( Jobbigt...
Tredje gången var när jag hämtade dom på dagis, så hade han målat ett stort hjärta på en teckning där han hade bett en av fröknarna skriva att"Mamma och Pappa saknar varann
fy vad jobbigt att se, att han tänker så...
Ville inte fråga om teckningen för jag visste inte hur jag skulle svara om han frågade om det inte va så..
säger jag Ja, blir det fel, och Nej blir det oxå fel...
Visst saknar man tiden vi hade ihop, och vi kan aldrig få tillbax det så det är ju en stor sorg i sig..
Vi förändrades mycket åt varsit håll efter barnen så nu i efterhand så vet även jag att vi inte fungerade.
Jag insåg det inte då när vi sepererade för alla ni mammor därute känner säkert igen att man lever i en "bubbla" en bra tid efter man fått barn.
Jag älskade rollen, jag älskade va gravid och njöt av varje minut att få bli mamma.
Visst är det tröttsamt också men jag älskade min roll.
Vi tittar ibland på bilder och dyl från förr.
När barnen döptes så hade en vän till mig gjort ett superfint bildspel på Antons dop, och jag gjorde ett till Tyra..
Det ä lite bilder från tiden innan dom föddes och under tiden magen växte och när dom föddes, men musik och texter..
Dom är underbara..
Vi tittade tillsammans härom dagen, jag och barnen..
Dom sken upp när dom såg "mamma och pappa" tillsammans på bilderna..
Anton var helt i extas när han kommenterade varje bild,
- Titta Mamma, du och pappa..
-Titta mamma jag håller Tyra...osv..
Jag tror det är viktigt att visa barnen att vi haft en fin tid ihop innan och när dom föddes..
Svårt och veta hur man ska hantera frågorna ibland.
Viktigt att tala så mycket sanning man kan, har jag förstått ..Men man vill inte göra dom ledsna heller så balansgången är tuff...
Vad är rätt och vad är fel egentligen ?
Varje dag ser man eller pratar man med folk som antingen är separerade eller ligger i separation...
Så himla sorligt..
Men visst förstår jag ju att i många fall är det säkert det bästa för alla och att det ibland har varit ounvikligt...
Men fortfarande sorgligt och ofattbart när man själv vuxit upp i kärnfamiljen...
Glöm aldrig att skaffa barn är inte en dans på rosor för relationen, men jag tror att man ska gå och prata med någon innan barnet föds i förebyggande syfte så att båda parterna kan lyssna på vad dom varnligaste felen man gör är, och att få råd och tips på hur man bäst hanterar dom situationer som kan dyka upp..
Även att lära sig tolka varandras signaler, för dom kan lätt misstolkas..
Även att båda förstår vad som händer, framför allt för kvinnan som bär på barnet i 9 månader och med alla hormoner och allt vad det innebär..
Vi mognar ju på ett helt annat sätt efter vi fått barn, och där männen oftast är likadana som innan man blev gravida..
Det är väldigt viktigt att förstå, för det är där det i många fall brister, för man känner inte igen varann riktigt efter man fått barn..
Förståelsen för oss kvinnor som bär på så mycket hormoner och är konstant trötta, utmattade och stressade samtidigt som vi försöker vara den perfekta modern och den perfekta partnern..Ja ni hör ju själva att det inte går så bra i hop..
Ge oss tid och ha förståelse, det blir bättre....
Man är oftast inte riktigt sig själv dom första åren efter, säger dom..
Och jag kan nog bara hålla med..
Jag kände inte igen mitt beteende, humöret och värderingar som jag absolut inte hade innan jag fick barn?!..
Sökte enormt mycket bekräftelse från min dåvrande man, och kunde sura och bli arg för skitsaker...
Det går ju över...
Nu i efterhand så skulle man gått tillsammans mycket tidigare och fått lite hjälp på traven att komma ur "bubblan"..
Jag levde i en bubbla sen jag blev gravid med Tyra, jag var i den bubblan även en tid efter han sagt att han ville separera..
Jag hade inte sett vad som hänt utanför min bubbla, hur kunde jag missa att vi gled isär?, hur kunde jag missa att han visat tecken och även sagt till mig då och då att han inte var nöjd med vissa saker..?
Jag levde varje minut för barnen, och min roll som mamma..
Få dagarna att rulla, men mina få jobbtimmar och tvätt, laga mat, lämna och hämta Anton på dagis, städa och gå ut på hela stans lekplatser varje dag...
Man var nog ganska sliten inombords och det fanns inte utrymme helt enkelt för att ta tag i annat...
Trist nu i efterhand, men jag vet oxå i dag att vi hade ett helt normalt "småbarns år liv"
Men visst kunde vi gjort det annorlunda, men då kände jag inte att det fanns andra val...
I dag vill jag tro att man gör sina val just då av en anledning så jag ångrar ingenting.
Allt blir ju bra när båda barnen går på dagis, jag får hitta tillbax till mig själv lite mer och få jobba..
Då blir allt bra igen..
Det kanske inte hade blivit så?, eller så hade det blivit så?..
Det lär vi aldrig få veta..
Vill dela med mig en del av mitt liv, min situation , för man kan stötta, hjälpa och ge min råd till andra som fortfarande är i en situation som kanske går att räddas, om inte annant till dom som har separerat och är intresserad av hur jag sköter det, hur vi tänker och hur vi hanterar allt ..
Vi vet säkert inte bäst, men vi försöker göra det så bra vi bara kan...
Och glöm inte att det aldrig är försent att ändra på saker gällande tankesätt och hantering om barnen, även om ni varit separerade 1 månad eller 10 år..
Tänk på att era barn aldrig valde att födas till denna värld, det var vårt val som föäldrar, vårt ansvar som föräldrar..
Betee er oxå som föräldrar, även om någon av er blivit sårad i separartionen eller relationen så är det emot er som individ, inte som förälder!
Ni är numera föräldrar och er som individ i detta syfte får packas ner i en låda och ställas undan...
För om ni har den lådan öppen så är risken att ni börjar betee er som en bitter, sur , ledsen , arg person emot den andra och det leder bara till att skada era barn!!!
