Funderingar och tankar!

I dag var jag ute och gick med vagnen och gick förbi ett äldreboende och såg att dom hade något föredrag om historia , såg det ut som.
Det fick mig att tänka lite på att bli äldre och hur ensamma många äldre är.

Tänkte på saker som vi tar förgivet och inte uppskattar.
Jag är livrädd för att bli gammal och ensam...






Jag tror att det är viktigt att man försöker delta på olika arrangemang som kommunerna ordnar för äldre för att känna sig betydelsefull..
Om man tänker tillbaks på skoltiden så var det någon som brydde sig om man kom till skolan eller inte, om man deltog och var närvaro!
Men när man blir gammal och ensam så blir man inte kallad till olika saker och har inget man måste gå till, skrämmande tycker jag!
Jag uppskattar redan i dag att man är någon, när man bokar sig på olika kurser osv... jag hoppas ni förstår vad jag menar!
Att bli kallad till läkaren, tandläkaren, frisören eller någon annanstans, då känner man sig som "någon"!!

Tror att man behöver det, annars känner man nog sig lite glömd.
Om det så är små föredrag eller föreläsningar, med eventuella uppgifter man ska göra!

Jag vet som ett exempel, eftersom jag började som lärling direkt efter nionde klass så tog det kanske ett halvår, sen saknade jag arbetsböcker och få läxor,
JA ni hörde rätt, JAG saknade läxor och att någon brydde sig om jag lyckades eller inte!!!
Så jag fick faktiskt lite arbetsmaterial av min gamla klassföreståndare från högstadiet som faktiskt gick som kund hos mig där jag jobbade...hahahhahahha
Det trodde ni inte va!!!!

Men jag kände mig lite "glömd"

Detta har jag gått och tänkt på i dag och ville dela med mig...

Jag hoppas att rädslan för att bli gammal ändrar sig nångång, där jag istället kan tänka positivt med vad jag har tillfört och gjort i mitt liv..
Men jag
är också livrädd att leva vidare när alla i min ålder runt om kring mig dör, framför allt min älskade man.
Hemskt också att tänka på att mina föräldar inte alltid kommer finnas där, det förstår jag inte hur jag ska klara ?!!..
Även nu när man fått egna barn, så är man ju livrädd att inte få se dom växa upp, och när jag räknar på det så förstår jag ju att jag kanske inte får se mina barnbarn växa upp och det skrämmer mig ..=(

Nä usch, det är ju "real life" och så det kommer va och det är så för dom flesta, men det är tabu och prata om det och tänka på det...
Nä usch!!

Man kan spinna vidare på detta samtalsämnet i evigheter så jag drar gränsen här...

Vad tycker ni, tänker ni så ibland?



Avslutningsvis så vill jag bara säga:



TA HAND OM VARANN, NI FINNS INTE FÖREVIGT!!


Kommentarer
Postat av: Tina

Denna "krisen" går jag själv igenom.

Jag tror rädslan kommer med att man börjar bli mer medveten om att livet inte vara för evigt.

Men visst e det skönt att veta att andra känner likadant ;)

2010-01-14 @ 09:08:17
URL: http://mstina.blogg.se/
Postat av: Patricia

Du är underbart duktig på att skriva. man fatar snabbt intresse för att läsa vidare. Jag har annars svårt att läsa längre textre men du fångar orden bra. kram

2010-01-20 @ 22:06:21
URL: http://foureveryours.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0